Min lilla Vilma som blivit såå stor!
Vilma, underbara unge! Alla är nog stolta och avgudar sina barn. Jag är så stolt över vilket stort hjärta, mysig personlighet, snällhet och klokhet som denna lilla tös bär inom sig. Med alla gravidhormoner så börjar man ju lätt gråta, när vi för ngn dag sedan åt frukost så hände då detta. Vilma tröstar mig tillsammans med Johan. Senare på dagen förklarar hon för mig "att alla är vi ledsna ibland, men efter ett tag känns det bättre" Och avslutar med en lååång kram och säger att hon älskar mig.. Hon är för underbar :)
Snart får jag en till liten människa att vårda och ta han om, en till att ge all min kärlek till! <3
En vän till mig sa att med första barnet så tar det oftast ett tag att smälta allt, att knyta banden och hitta den där starka kemin, den där oförklarliga kärleken, och det stämmer för mig till en viss del. Det tog ett tag för mig.. Det känns fortfarande så fruktansvärt hemskt, bara tanken på det kan fortfarande få mig att må dåligt! :( Men med en för mig traumatisk förlossning samt att jag ej träffade henne de första timmarna i hennes liv, samt hela livsomställningen gjorde att jag fick lite panik. Jag älskade det där lilla barnet som jag burit i min kropp i 9 månader. Men skillnaden hur jag älskade henne då och hur jag älskar henne nu (eller egentligen bara en kort tid efter när man landat o börjat bli trygg i sin roll som mamma) går absolut inte att jämnföra! Jag skulle gå genom eld, jag skulle dö för dig min docka, allt för att du ska få det bästa som livet har att erbjuda! <3 Du är en del av mig <3
Men andra barnet sa min vän att där finns bara känslan, på en gång. Du vet vad som kommer, det blir ingen chock, och du bara älskar han/hon ovillkorligt på en gång! Kan tänka mig att detta stämmer ganska bra i mitt fall.
Jag var ung då jag fick Vilma, jag visste nog inte riktigt vad ett barn innebar och allt som hörde där till. Jag skulle ALDRIG vela ha Vilma "ogjord", hon är absolut den finaste och bästa prinsessa i mitt liv! <3 (Så att ingen missuppfattar mig).
Nu längtar vi tills Wilde kommer, det kommer bli underbart o oerhört mysigt! :)
Så lilla lilla bebis, Vilma längtar efter sin lillebror och vi efter vår son <3 Snart ses vi! :-*
Jag älskar min familj, över allt <3 <3 <3
Snart får jag en till liten människa att vårda och ta han om, en till att ge all min kärlek till! <3
En vän till mig sa att med första barnet så tar det oftast ett tag att smälta allt, att knyta banden och hitta den där starka kemin, den där oförklarliga kärleken, och det stämmer för mig till en viss del. Det tog ett tag för mig.. Det känns fortfarande så fruktansvärt hemskt, bara tanken på det kan fortfarande få mig att må dåligt! :( Men med en för mig traumatisk förlossning samt att jag ej träffade henne de första timmarna i hennes liv, samt hela livsomställningen gjorde att jag fick lite panik. Jag älskade det där lilla barnet som jag burit i min kropp i 9 månader. Men skillnaden hur jag älskade henne då och hur jag älskar henne nu (eller egentligen bara en kort tid efter när man landat o börjat bli trygg i sin roll som mamma) går absolut inte att jämnföra! Jag skulle gå genom eld, jag skulle dö för dig min docka, allt för att du ska få det bästa som livet har att erbjuda! <3 Du är en del av mig <3
Men andra barnet sa min vän att där finns bara känslan, på en gång. Du vet vad som kommer, det blir ingen chock, och du bara älskar han/hon ovillkorligt på en gång! Kan tänka mig att detta stämmer ganska bra i mitt fall.
Jag var ung då jag fick Vilma, jag visste nog inte riktigt vad ett barn innebar och allt som hörde där till. Jag skulle ALDRIG vela ha Vilma "ogjord", hon är absolut den finaste och bästa prinsessa i mitt liv! <3 (Så att ingen missuppfattar mig).
Nu längtar vi tills Wilde kommer, det kommer bli underbart o oerhört mysigt! :)
Så lilla lilla bebis, Vilma längtar efter sin lillebror och vi efter vår son <3 Snart ses vi! :-*
Jag älskar min familj, över allt <3 <3 <3
Kommentarer
Trackback
